Lat söndag i Yangshuo. Jag och Charlie kom tillbaka från värdfamiljen Yang igår kväll och det behövdes verkligen en dags ledighet efter att ha umgåtts med den kinesiska familjen i Guilin i en hel vecka – mycket längre tid än vad vi trodde från början. Helt ineffektiv har jag dock inte varit idag. Efter frukost tog jag och Patrick en promenad ner till stan och lämnade in smutstvätt på lokala tvätteriet och finkammade sedan stan i jakt på en tränings- t-shirt. Dumt nog packade jag mest ner skjortor och tröjor i bagaget, och nu under vintersäsongen är t- shirtar nästintill omöjliga att få tag på. Jag hittade lyckligtvis en i en supermarket och kunde på eftermiddagen inviga mina äkta plagiatlöparskor som jag köpte på nyårsrean i Guilin.

Det var riktigt skönt att springa några varv på skolans löparbana, med karstbergen som fond, efter en veckas konstant ätande, sovande och tv-tittande.

Ja, det har faktiskt inte varit mycket aktivitet den senaste veckan under tiden hos värdfamiljen Yang, bestående av mamma Luxia och hennes 17-årige son Rodney. Eftersom de var lediga från skola och jobb med anledning av det kinesiska nyåret ville de sova halva dagen, och vi fick naturligtvis ta seden i vacker hand.

På eftemiddagarna for vi oftast hem till någon släkting eller vän och åt. Naturligtvis – kineserna gör inte mycket annat än frossar under nyårsfirandet. Och så mycket kött som möjligt ska stå på bordet, vid varje mål. Kött i alla tänkbara kulörer och längder. Jag är glad att jag inte är vegetarian för då hade jag svultit – och gått miste om fantastiska smakupplevelser. Och jag gillar sättet att äta i Kina. Alla plockar från uppläggningsfaten med sina egna ätpinnar, sörplar och spottar ben. Det är befriande.

De tre första dagarna under tiden med värdfamiljen skiljde sig dock rejält från de lata frosseridagarna. Efter att vi ätit nyårsmiddag hemma hos Luxias föräldrar (och även hos föräldrarnas granne som helt spontant bjöd oss på kokta kycklingfötter och andra broskfyllda djurdelar) for vi norrut genom nyårsnatten till grannprovinsen Hunan. Fem timmar i en kall bil på bumpiga vägar, tillsammans med en kinesisk kvinna och hennes son som vi träffade för första gången bara några timmar tidigare, utan en aning om vad som väntade oss. Vardagen bjuder sällan på en sådan spänningsfylld ovisshet.

Innan gryningen anlände vi till templet hun nan nan yue dit tusentals buddister hade vallfärdats för att vaka in nyårsdagens morgon. Folk kastade medhavda raketer och smällare på en enorm sprakande brasa, den största och jag någonsin sett. Folk trängdes i tempelbyggnaderna för att kunna tillbe sina gudar, beröra speciella heliga stenar och köpa lyckobringande smycken inför det nya året. Folk utförde målmedvetet sina ritualer i en aldrig sinande ström. Det var överväldigande.

Efter att vi pustat ut i gryningen, ätit en rejäl frukost med fisk, kyckling, biff – ja, kött helt enkelt – for vi vidare, genom provinsen Hunan till det buddistiska klostret guan yin chan shi. Här lever en handfull munkar tillsammans med sin stora bastanta Teacher som iklädd sin senapsbeiga dräkt mest sitter och röker och lyssnar på Bob Marley på hög volym på kvällarna.

Natten tillbringades under en filt i en hård säng, påklädd med ytterjacka och allt. Det var praktiskt taget som att sova utomhus eftersom vi inte hade någon som helst uppvärmning (en eld kunde vi väl ha fått i alla fall?) så antagligen var det här något slags kompensation för att jag slapp göra lumpen. Två grader plus, var det i rummet, såg vi när vi upptäckte termometern senare på dagen.

Jag är glad att jag hade engelsmannen/militären/blivande brandmannen Charlie med mig som sällskap och psykiskt stöd.

04.30 ljöd klangen från klocktornet och munkarna sjöng sina morgonmelodier så det ekade i dalgången. Vi gick upp och bad med dem i mörket.

En timma senare fick vi frukost, en vattnig risgrynsgröt med två skedar socker. Det smakade underbart. Vi satt på rad på träpallar vid små pulpeter i det smutsiga köket, jag, Charlie och en av munkarna.

Senare på dagen ordnade de en speciell ritual för oss där vi under de mest högtidliga ritualer och under Teachers ledning blev buddister. Vi fick personliga buddistpass, armband och lyckobringande guldkort att bära i plånboken.

På eftermiddagen for vi hem till Guilin igen efter två dagar med nästan konstant kyla – men många varma möten och fantastiska upplevelser som jag inte skulle vilja ha ogjorda. Minnen för livet, om ni ursäktar det slitna uttrycket.

Det finns naturligtvis ännu mer händelser från veckan hos värdfamiljen som jag skulle vilja berätta om (som till exempel när vi var på bröllopsmiddag och alla hetsåt under ett par timmar och sen var det slut), men det får bli en annan gång. Jag har också hundratals bilder som jag skulle vilja visa, men det får också bli en annan gång. Nu har jag tagit på mig raggsockor och min nya fina pyjamas i kinesisk storlek XXL och säger godnatt.