Jag ska direkt erkänna att jag inte har läst min kollega Annika Bengtssons första roman, ”KrÃ¥kprinsessan” som hon gav ut för nÃ¥gra Ã¥r sedan pÃ¥ Ord och Visor förlag. Men efter att ha läst den alldeles nyutkomna fristÃ¥ende fortsättningen ”Glömskelunden” mÃ¥ste jag snarast införskaffa den första boken om tornhuset vid havet.

Glömskelunden är en stark berättelse, engagerande rakt igenom, om en kvinna som i en okontrollerad berusning hamnar på ett hotellrum med tre män. Ett våldsamt möte som sätter djupa spår, både på in- och på utsidan.

Inledningskapitlet gör ont att läsa:

De fnittrade. Blev allt djärvare, allt påhittigare. Trängde sig in,
klämde, kände, tryckte. Whiskyflaskan var tömd och glömd. Nu
skulle kuken ha sitt.

De var överallt, in och ut i alla öppningar. Det sprängde och sved,
smärtan bedövade henne och ansiktet var svullet av tårar. Och de
fortsatte. En och en och alla på en gång.

Jag gillar att berättelsen är så mångbottnad. Det handlar såväl om kvinnlig ensamhet som om svensk bymentalitet. Om vänskap och om sexualitet. Om det sociala spelet och om inre personlig konfrontation. Och om ett hus som bär på mörka minnen.

Dessutom gillar jag Annikas humor och sarkasm som är insprängd lite här och var (och som man också hittar i hennes krönikor, bland annat texten om presenten från bokklubben är en av mina favoriter), och de fysiska likheterna med miljön på Hallandspostens huvudredaktion i Halmstad.

Glömskelunden har recenserats i SvD, pÃ¥ www.bokcirklar.se och i Hallandsposten – men läs för guds skull inte HP:s recension! Klicka inte!! Skribenten Björn Gunnarsson avslöjar klantigt nog slutet!