Transportmedelsextra: en resa från Zhuhai till Shanghai
måndag 19 april 2010 18:18 | Kategorier: På resande fot, 托馬斯在中國
En nätt helgutflykt på sisådär 200 mil – är inte det lite tokigt?! Jo, men det är mycket i Kina som är tokigt. Så vid lunchtid i fredags klev jag på buss 7 utanför skolan …
… sen bytte jag till buss 10 …
… varpå jag bytte till en betydligt bekvämare airport express-buss som trevligt nog var byggd i Guilin i gamla kära Guangxiprovinsen.
Sen var det slut på bussandet – South China Airlines Boeing tog mig säkert över hav och land …
… och på Pudong International Airport i Shanghai fick jag åka rullband (gratis!) …
… innan det var dags att svischa fram i 300 kilometer i timmen på det omtalade Maglev-tåget – som gör tre mil på 8 minuter, men som tyvärr både är dyrt (50 yuan för en enkelbiljett) och märkligt konstruerat eftersom det inte tar en in till stan …
… utan i en förort nånstans fick jag byta till ett inte särskilt populärt tunnelbanetåg …
… och sedan hoppa över till en betydligt populärare vagn …
… innan jag kunde pusta ut och förundras över att jag till slut lyckades hitta Ida och Emma bland 20 miljoner kineser. Sedan hade vi en härlig weekend i den den kinesiska megastaden där man till exempel kan äta thailändsk lunch i franska kvarter, ett stenkast från en butik full med finländska souvenirer. Internationellt så det förslår.
Hemresan mitt i natten blev lite annorlunda: tunnelbana-tunnelbana-svarttaxi-flyg-flygbuss-taxi. Men hem kom jag.
Hemligheten bakom Kinas framgång?
Runt ett-snåret kan man se dem överallt – de sovande kineserna. Precis som spanjorerna tar siesta tar kineserna en liten tupplur mitt på dagen, efter luchen. De flesta lämnar inte sina arbetsplatser, utan intar helt enkelt en bekväm ställning – sittande, liggande eller stående – och sussar sedan sött en stund.
Jag hittade inte mindre än fyra bilder på sovande kineser i arkivet, samtliga tagna i Yangshou och Guilin.
I lärarrummet här på skolan i Zhuhai brukar de flesta kinesiska lärarna lägga armarna i kors på skrivbordet och vila huvudet en stund innan det är dags för eftermiddagslektionen.
När vi i väst såsar lugnt efter lunchen och mest längtar efter att arbetsdagen ska ta slut, lägger en miljard kineser i en extra växel. Det är inte konstigt att hjulen snurrar allt snabbare här i Mittens rike.
Jag tog en powernap själv häromdagen (dock traditionellt på sängen), och nog fick jag ny energi och eftermiddagen gick lättare. Jag är övertygad om att en snabb och lätt sömn är ett betydligt bättre sätt att skaffa sig ny energi istället för att – som hemma – stressa vidare efter lunchen med en kaffekopp i högsta hugg.
Aftonbladets reporter har testat, och – javisst, eftermiddagen går som en dans efter en kvick tupplur på redaktionen. Kineserna vet vad de gör. Ibland.
Nu – dags att sova en hel natt. God afton!
Boende, matlagning och rökning – svar på läsarfrågor
torsdag 25 mars 2010 10:10 | Kategorier: 托馬斯在中國
Det är skoj att veta att många av er följer mina slarviga notering mer eller mindre regelbundet. Jag hoppas att texten och bilderna förmedlar en någorlunda rättvis bild av hur jag har det, och att jag kan ge er en liten inblick i den kinesiska kulturen.
En hel del av er som hittar hit är dock inte alls ute efter att läsa om varken mig eller Kina, utan söker bara snusk. Tragiskt nog är så många som en fjärdedel av alla som klickar sig hit via Google ute efter att köpa sexleksaker – i Ullared. Jag vet inte om det här inlägget gör er nöjda, men klart är i alla fall att sex fortfarande säljer. Och Ullared.
Jaja, det där var en avstickare med lite statistik.
Något som däremot gör mig glad är att några av er som följer bloggen själva funderar på att åka iväg som volontärer. Nyligen fick jag en kommentar med ett antal frågor, och eftersom jag tror att frågorna kan intressera många läsare väljer jag att besvara dem här – istället för i en betydligt mer undanskymd kommentar. Jag hoppas att det är ok, Mikaela.
Bor du någonstans i närheten av byn Fengyan i Guangxiprovinsen? Jag har uppfattat att man gör det som volontär.
Företaget Volontärresor (www.volontarresor.se) erbjuder två typer av volontärresor til Kina. Så här har jag uppfattat skillnaderna:
- ”Vanlig” volontärtjänst. Man arbetar efter en introduktion en kortare tid som lärare/assistens/fritidsledare på en skola, oftast i byn Fengyan utanför Yangshuo (1 timmas bussresa söder om staden Guilin) i Guangxiprovinsen i södra Kina.
- Paid teaching. Efter ett antal veckors introduktion arbetar man en längre period som engelsklärare på en skola någonstans i Kina. Du planerar dina egna lektioner, har ett större ansvar och får en lön som bestäms av respektive skola. Var man hamnar beror på efterfrågan från skolorna, och ens egna önskemål.
Jag deltar i Paid teaching och hamnade helt oväntat på en skola i Zhuhai, ca 10 timmars bussresa från Guilin, alldeles vid gränsen till Macao vid kinesiska kusten. Ytterligare två svenskar, Leo och Patrick, jobbar som engelsklärare på skolan.
Eleverna är av varierande ålder, gissningsvis mellan 18 och 30 år. Jag ska berätta mer om mitt jobb längre fram, men jag måste komma in lite mer i det först.
Två volontärer från vår grupp hamnade på en skola utanför Shanghai, och en annan är i norra Kina, där det fortfarande är vinter. Vissa är kvar i Yangshuo, Guilin och orter däromkring. Vi är alltså med andra ord utspridda över hela Kina.
Hur bor du? Kan du inte lägga upp bild?
Okej, här är mitt rum. En etta med balkong, badrum och Musse Pigg-säng på femte våningen i ett tiovåningshus alldeles nära skolan. Jag är tydligen mycket lyckligt lottad som har fått ett eget rum, för tydligen delas ett rum i den här storleken av fyra studenter. Standarden är bra, men första veckan då luftfuktigheten sades vara 95 % exploderade elskåpet fyra gånger. Nu fungerar det dock bra, liksom vattenautomaten. Det enda som saknas är ett kylskåp och en kokplatta.
Mitt skrivbord, med mina lektionsböcker, kinesiskaböcker och min oumbärliga dator (där jag skriver just det här inlägget!)
Det finns automatiska tvättmaskiner på skolan, de kostar 5 yuan/tvätt. Problemet är att 1 yuan både finns som sedlar och mynt, och mynten är mycket ovanliga i Kina. Därför fick jag i veckan tvätta så här improviserat i duschen. Men det gick finfint det också. I Yangshuo var det dock lätt att lämna in smutskläderna på ett tvätteri, betala 11 kr/kg och hämta det en timma senare.
Lagar man sin egen mat?
Under introduktionsveckorna i Yangshuo fick vi tre mål mat om dagen. Ofta var det dock samma tre-sex olika rätter att välja mellan plus ris. Tyckte man att det blev enformigt i längden kunde man ta lokalbussen till centrum och köpa mat.
På skolan i Zhuhai får vi ingen mat, och vi kan inte heller laga mat eftersom vi inte har tillgång till något kök. Vi måste med andra ord köpa all mat, antingen på någon restaurang, eller – som oftast – i skolkantinen. Det är en jättehall med ett tiotal olika smårestauranger med olika sorters mat så det är lätt att variera sig. En skål nudlar kan man få för några få yuan. En frukost med dumplings, några bröd och risgrynsgröt kostar ca 7 yuan.
Restaurangpriserna varierar enormt. Du kan spendera hundratals yuan på en lyxig restaurang om du vill, eller köpa en fantastisk ris- eller nudelmåltid för några yuan i ett enkelt mathak. Dessa billiga matställen finns överallt.
Jag är astmatiker och undrar hur det är med rökningen. Och hur är luften i allmänhet? Jag antar att Peking är värst.
Kineserna röker som skorstenar. Överallt – inklusive inne i skolmatsalen och på alla andra restauranger. Jag skulle kunna tänka mig att det är lite bättre på skolan i Fengyan eftersom eleverna är yngre där, men eftersom jag inte har varit där vet jag inte.
Hur luften är i Beijing vet jag inte eftersom jag inte varit där, men Kina kryllar av miljonstäder täckta i damm och avgaser. Jag har flera gånger, bland annat i Guangzhou, märkt av detta på ett mycket konkret sätt: ökad salivproduktion och ihållande halssmärtor. Man ser ofta kineserna med munskydd.
Faktum är att man som svensk måste omvärdera sin definition på begrepp som storstad, stad, samhälle, by och landsbygd etc när man kommer till i Kina. Landet har ett antal storstadsområden med över tio miljoner invånare, bland annat Beijing, Shanghai och Guangzhou. Sedan kryllar det av ”småstäder” med 1-4 miljoner invånare. Stockholm skulle i Kina alltså vara en helt vanlig ”stad”. I småstäder, med 100 000 invånare eller mer, är luften så vitt jag vet något bättre, men i Sverige skulle den knappast klassas som ”ren” och hälsosam.
Hoppas att detta var svar på dina frågor! Kontakta gärna Volontärresor eller försök komma i kontakt med andra astmatiker som har varit i Kina för att få bättre information.
2. Hur bor du? Kan du inte lägga upp bild? 
toa, dush kan man tvätta typ? haha..sånt är alltid kul och veta.
3. Sen hur är det med maten? för som jag förstått bor man med volontärerna? och tillagar man den själv då? eller får man den på något sätt?
4. och så igen då om rökning(eftersom jag är astmatiker)..förstått att de röker mycket, men inte där ni bor? skolan? och hur är det där du bor nu? hur är luften i allmänt? (för antar tex Peking är värst)
TACK om du orkar ta dig och svara på allt, gör mig så glad kramaaar!
Koppning sätter sina spår
torsdag 25 mars 2010 0:00 | Kategorier: 托馬斯在中國
Aftonbladets reporter har varit i Kina och testat så kallad koppning, en medicinsk metod som kineserna använt i tusentals år.
Små koppar av glas, trä eller gummi hettas upp med en liten fackla och fästs sedan på ryggen med hjälp av det vacuum som eldvärmen åstadkommer.
Reportern är skeptisk och förfäras mest över de runda blåmärken som pryder hennes rygg ett par veckor efter behandlingen.
Jag blev koppad första kvällen hos min och Charlies värdfamilj i Guilin för en månad sedan. Luxia utför koppning på sina nära och kära så fort de känner sig lite krassliga, och eftersom både jag och Charlie var frusna i vinterkylan blev vi koppade. En ganska angenäm upplevelse, men inte helt osmärtsam.
När de uppvärmda kopparna sög sig fast på ryggen kändes det ungefär som att ha ett dammsugarmunstycke mot huden, på sex ställen samtidigt, i fem-tio minuter. Som stilla massage, koncentrerat till ett fåtal punkter.
Vissa får blåmärken, andra inte, berättade Luxia. Det beror på hälsotillståndet. Ju sämre man mår, desto större blir blåmärkerna. Mina röda märken syntes i en vecka ungefär. Antagligen var jag bara lite sjuk.
Ett oväntat telefonsamtal – dags att fara söderut
tisdag 9 mars 2010 2:02 | Kategorier: 托馬斯在中國
Klockan är nu snart nio och jag har ganska nyss vaknat. Frukosten ackompanjeras av gnisslet från fiollektionerna på våningen under. Även denna morgon i Yangshuo är kall och riktigt ”rösen” som vi säger i Småland, och fönstren är otäta och odugliga på att både hålla kvar den lilla värmen som finns här inne, och hålla ute kylan. Aircondition-apparaten står på 32 grader men den hjälper föga.
Men om allt går som planerat är detta min sista dag i Yangshuo, för i kväll flyger jag söderut.
Det har varit lite tyst här på bloggen de senaste dagarna, men jag har inte varit på topphumör. Efter att vädret skiftade från högsommar till kylslagen höst för en vecka sedan har jag varit ordentligt krasslig – förkyld och ont i halsen mest hela tiden. Den senaste veckan har också mest varit en lång seg väntan på besked från olika skolor där vår koordinator Isabella idogt har försökt ordna ett jobb till mig. Men eftersom jag bara planerar att jobba till början av juni – och de flesta skolor föredrar att skriva längre kontrakt har det blivit nej eller avvaktande svar överallt. Ovissheten har varit frustrerande för både mig och Isabella.
Jag är faktiskt förvånad över hur komplicerat det är för Isabella att hitta ett jobb som passa alla – i förhandsinformationen verkade det som om man efter introduktionskursen direkt skulle få åka till en skola och jobba någonstans i närheten av Guilin. Men för att få ett jobb som foreign teacher krävs mängder av telefonsamtal, intervjuer – och provlektioner inför riktiga klasser.
Jag hade enkelt kunnat få ett jobb här i Yangshuo eftersom skolan här tydligen är mer flexibla med anställningstiderna för sina engelsklärare, men fyra veckor i ett av Kinas mest turistiga och väst-anpassade besöksmål är fullt tillräckligt. Yangshuo är fantastiskt vackert och småstadsstämningen är gemytlig och öppen, men under min vistelse i Kina vill jag inte se en tyskar/engelsmän/holländare vart jag än vänder mig.
Obuddistiskt tidigt i går morse for jag och Isabella till en skola i Guilin för en teaching demo. Sista hoppet! Jag hade förberett en lektion om kulturella skillnader, inklusive presentation av mig själv och Culture Quiz, och allt gick bra. Studenterna var i övre tonåren och vissa av frågorna var för enkla, men bättre det än att undervisningsmaterialet är för svårt.
Men återigen var min begränsade anställningstid ett stort krux, och läraren skulle prata med sina chefer och återkomma.
Vi hade hoppats på – och nästan räknat med – ett positivt svar direkt så vi var lätt bedrövade under nudelfrukosten.
Men så – helt oväntat och i precis rätt ögenblick – fick Isabella ett samtal. Jag förstod ingenting, förutom en fras hon upprepade gång på gång: Mei wenti – ‘inga problem’.
Och plötsligt hade jag fått ett jobb! Inte i Yangshuo, inte i Guilin utan i storstaden Zhuhai, alldeles nära Asiens Las Vegas, Macao. Zhuhai ligger i en av Kinas snabbast växande regioner, och staden är känd för sina många parker och närheten till vattnet. Tydligen är staden också klassad av Unesco som en av de bästa platserna att bo i i Kina.
Det låter lovande.
Skolan förklarade i samtalet med Isabella att de alldeles nyss hade startat en ny klass och behövde därmed ytterligare en lärare. Mina tidigare rumskamrater Patrik och Leo från Sverige jobbar redan där och de verkar trivas.
Jag skippar den tio timmar långa nattliga bussresan och flyger istället i kväll till Guangzhou, en femmiljonerstad ett par timmar norr om Zhuhai. Isabella hjälpte till att hitta en biljett för 520 yuan. Flyget tar en timme och det känns som om tidsbesparingen är värt pengarna – just nu vill jag bara komma söderut.
Jag stannar i Guangzhuo ett par dagar och tar på bussen söderut till Zhuhai på torsdag.
Äntligen börjar pusselbitarna att falla på plats.
Sjuk start på veckan
tisdag 2 mars 2010 6:06 | Kategorier: 托馬斯在中國
Nu börjar jag åter vakna till liv efter att ha legat mer eller mindre utslagen ett dygn. Troligtvis är det en släng biverkningar av malaria-tabletterna som jag har drabbats av eftersom symptomen stämmer väl överens med information på www.fass.se. Men men, det är lika bra att se det positiva i situationen: dels är det trots alls första gången som jag är ordentligt sjuk sedan jag kom till Kina och timingen var god eftersom jag inte har några lektioner ännu utan väntar på besked om arbetsplats, och dels har jag nu fått tillbaka den sömn jag förlorade under flygresan hit. I går sov jag nämligen bort hela dagen.
Helgen i Guilin var trevlig men också mycket tröttsam. Jag promenerade mest runt hela dagarna, och mina fötter var som två brinnande köttklumpar när jag kom tillbaka på söndagseftermiddagen. Det där med att belägga trottoarerna med sviktande asfalt är inget för kineserna – här det är betong, betong och åter betong som gäller. Bara att vänja sig.
På söndagskvällen när jag var som mest trött var jag dock tvungen att följa med en sväng till stan eftersom det var sista dagen på det två veckor långa nyårsfirandet. Det var ofattbart mycket folk i centrala Yangshuo, och alla var här för att titta på alla röda lyktor som sken i parken och äta små vita slembollar med en suspekt svart och söt fyllning som man fick vara med och rulla själv. Till en början trodde jag att det var dessa som jag blev sjuk av eftersom bakning och tusen smutsiga händer som arbetar med samma deg knappast är en bra kombination.
Tydligen är de vita bollarna dock en vida känd delikatess och själva tillverkningen ett särdeles skådespel. Folk trängdes vid borden för att få vara med och rulla degbollar och mängder av fotografer kämpade om de bästa bilderna.
Det blixtrade värre än vid landstingets presskonferenser hemma i Halland.
Firandet avslutades med ett jättefyrverkeri, minst 20 minuter långt, i månskenet över Li River. Och varken någon hund eller sur granne verkade ta illa vid.
Guilinweekend i väntans tider
lördag 27 februari 2010 3:03 | Kategorier: 托馬斯在中國
Den här veckan har rusat iväg i en väldigt fart! Vi har haft späckade dagar med muntliga presentationer, lektionsövningar och sammanfattningar. I går hade vi vår sista lektion och nu splittras gruppen. Jag hade antagit att vi alla skulle arbeta i närheten av Guilin, men några åker exempelvis till en stad nära Hongkong, och någon åker upp till iskylan i norra Kina. Alla vet dock inte ännu var de kommer att bli placerade, och jag är en av dem. Men det gör inget, jag gillar att inte veta vad som kommer hända. Det är lugnande. Och efter en månad i Kina vet jag att oavset vad som händer och var jag hamnar kommer det bli fantastiskt. Ja, förutom om jag tvingas stanna i Yangshuo där de västerländska turisterna och krimskramsförsäljarna är lika många som riskornen i en normalstor kinesisk middag.
Innan de första volontärerna for till sina skolor i går kväll hann vi med en sista utflykt: en båttur på Li River. En rogivande färd i fantastisk natur. Fler bilder kommer så småningom.
Nu sitter jag i en soffa i lobbyn på Flower Hostel i Guilin, samma hostel som vi bodde på första natten i Kina. Det ligger precis vid busstationen och ett enkelrum kostar 45 kronor. Då ingår ett allvarligt fuktskadat golv och smutsiga väggar – men fritt wifi och en tjusig utsikt (bilden överst i inlägget).
Jag for hit sent igår kväll för att komma bort från turistiga Yangshuo. Tog en nattlig promenad, åt en lite för dyr men ljuvligt purfärsk fisk på en restaurang (noga utvald av mig själv i akvariet), och gick sen vilse. Jag har vanligtvis ett bra lokalsinne, men Guilin har inga raka gator, så det är svårt att hitta om man viker av från den stora genomfartsleden/shoppinggatan. Lyckligtvis är det oförskämt billigt att åka taxi – nio kinesiska riksdaler (ungefär samma summa i svenska pengar) kostade det mig att komma hem.
Guilin har närmare en miljon invånare, men är en liten pluttstad med kinesiska mått mätt.
Idag tar jag dagen som den kommer. Morgonluften är frisk, jag hör staden vakna. Jag har satt i mig trekronorsbrödet jag köpte i natt i det lokala gatuköket. Dags att ge sig ut på fotosafari. Och kanske går jag till frisören, om jag hittar någon som pratar engelska.
Bröllopsmiddag med hetsätning och vinuppvärmning
måndag 22 februari 2010 16:16 | Kategorier: 托馬斯在中國
Sista kvällen med värdfamiljen var jag och Charlie medbjudna till en stor bröllopsmiddag. Vi hade finskjortorna på och räknade med en helkväll. Men icke. Bruden och brudgummen mottog visserligen hyllande applåder och en skål i början av middagen, men sedan förvandlades allt till en matätartävling.
Under en och en halv timme pumpade köket ut rätt efter rätt till gästerna som inte verkade ha sett mat på en vecka.
Helgrillad fisk, anka, nudlar, ris, kyckling, sköldpadda, allt i en fantastisk ändlös matröra.
Sen var det slut. När maten var uppäten var gästerna baula och då gick de.
Tack tack, till brudparet på vägen ut.
Det var en surrealistisk matupplevelse som var slut innan den hade börjat, kändes det som. Så långt ifrån bröllopstårta med påtår och tretår som man kan komma.
En annan lustig skillnad jämfört med hemma är att kineserna inte tycker det är så värst viktigt att dricka under måltiden. På bordet fanns en kanna med te, två PET-flaskor med smaksatt mjölk och Coca-Cola, två flaskor öl och en flaska rött vin. Detta skulle räcka till 10 personer.
Jag och Charlie lade beslag på vinflaskan, men eftersom kineserna inte är några vidare vinkonnässörer serverades den naturligtvis iskall. Dock finns alltid hett vatten att tillgå vid kinesiska tillställningar så vi räddade situationen med lite improviserad vinuppvärmning.
Vi fick rätt tempererat vin och kineserna fick ytterligare en anledning att skratta åt de märkliga främlingarna.
Nyårsvecka med frosseri och buddistiska överraskningar
måndag 22 februari 2010 1:01 | Kategorier: 托馬斯在中國
Lat söndag i Yangshuo. Jag och Charlie kom tillbaka från värdfamiljen Yang igår kväll och det behövdes verkligen en dags ledighet efter att ha umgåtts med den kinesiska familjen i Guilin i en hel vecka – mycket längre tid än vad vi trodde från början. Helt ineffektiv har jag dock inte varit idag. Efter frukost tog jag och Patrick en promenad ner till stan och lämnade in smutstvätt på lokala tvätteriet och finkammade sedan stan i jakt på en tränings- t-shirt. Dumt nog packade jag mest ner skjortor och tröjor i bagaget, och nu under vintersäsongen är t- shirtar nästintill omöjliga att få tag på. Jag hittade lyckligtvis en i en supermarket och kunde på eftermiddagen inviga mina äkta plagiatlöparskor som jag köpte på nyårsrean i Guilin.
Det var riktigt skönt att springa några varv på skolans löparbana, med karstbergen som fond, efter en veckas konstant ätande, sovande och tv-tittande.
Ja, det har faktiskt inte varit mycket aktivitet den senaste veckan under tiden hos värdfamiljen Yang, bestående av mamma Luxia och hennes 17-årige son Rodney. Eftersom de var lediga från skola och jobb med anledning av det kinesiska nyåret ville de sova halva dagen, och vi fick naturligtvis ta seden i vacker hand.
På eftemiddagarna for vi oftast hem till någon släkting eller vän och åt. Naturligtvis – kineserna gör inte mycket annat än frossar under nyårsfirandet. Och så mycket kött som möjligt ska stå på bordet, vid varje mål. Kött i alla tänkbara kulörer och längder. Jag är glad att jag inte är vegetarian för då hade jag svultit – och gått miste om fantastiska smakupplevelser. Och jag gillar sättet att äta i Kina. Alla plockar från uppläggningsfaten med sina egna ätpinnar, sörplar och spottar ben. Det är befriande.
De tre första dagarna under tiden med värdfamiljen skiljde sig dock rejält från de lata frosseridagarna. Efter att vi ätit nyårsmiddag hemma hos Luxias föräldrar (och även hos föräldrarnas granne som helt spontant bjöd oss på kokta kycklingfötter och andra broskfyllda djurdelar) for vi norrut genom nyårsnatten till grannprovinsen Hunan. Fem timmar i en kall bil på bumpiga vägar, tillsammans med en kinesisk kvinna och hennes son som vi träffade för första gången bara några timmar tidigare, utan en aning om vad som väntade oss. Vardagen bjuder sällan på en sådan spänningsfylld ovisshet.
Innan gryningen anlände vi till templet hun nan nan yue dit tusentals buddister hade vallfärdats för att vaka in nyårsdagens morgon. Folk kastade medhavda raketer och smällare på en enorm sprakande brasa, den största och jag någonsin sett. Folk trängdes i tempelbyggnaderna för att kunna tillbe sina gudar, beröra speciella heliga stenar och köpa lyckobringande smycken inför det nya året. Folk utförde målmedvetet sina ritualer i en aldrig sinande ström. Det var överväldigande.
Efter att vi pustat ut i gryningen, ätit en rejäl frukost med fisk, kyckling, biff – ja, kött helt enkelt – for vi vidare, genom provinsen Hunan till det buddistiska klostret guan yin chan shi. Här lever en handfull munkar tillsammans med sin stora bastanta Teacher som iklädd sin senapsbeiga dräkt mest sitter och röker och lyssnar på Bob Marley på hög volym på kvällarna.
Natten tillbringades under en filt i en hård säng, påklädd med ytterjacka och allt. Det var praktiskt taget som att sova utomhus eftersom vi inte hade någon som helst uppvärmning (en eld kunde vi väl ha fått i alla fall?) så antagligen var det här något slags kompensation för att jag slapp göra lumpen. Två grader plus, var det i rummet, såg vi när vi upptäckte termometern senare på dagen.
Jag är glad att jag hade engelsmannen/militären/blivande brandmannen Charlie med mig som sällskap och psykiskt stöd.
04.30 ljöd klangen från klocktornet och munkarna sjöng sina morgonmelodier så det ekade i dalgången. Vi gick upp och bad med dem i mörket.
En timma senare fick vi frukost, en vattnig risgrynsgröt med två skedar socker. Det smakade underbart. Vi satt på rad på träpallar vid små pulpeter i det smutsiga köket, jag, Charlie och en av munkarna.
Senare på dagen ordnade de en speciell ritual för oss där vi under de mest högtidliga ritualer och under Teachers ledning blev buddister. Vi fick personliga buddistpass, armband och lyckobringande guldkort att bära i plånboken.
På eftermiddagen for vi hem till Guilin igen efter två dagar med nästan konstant kyla – men många varma möten och fantastiska upplevelser som jag inte skulle vilja ha ogjorda. Minnen för livet, om ni ursäktar det slitna uttrycket.
Det finns naturligtvis ännu mer händelser från veckan hos värdfamiljen som jag skulle vilja berätta om (som till exempel när vi var på bröllopsmiddag och alla hetsåt under ett par timmar och sen var det slut), men det får bli en annan gång. Jag har också hundratals bilder som jag skulle vilja visa, men det får också bli en annan gång. Nu har jag tagit på mig raggsockor och min nya fina pyjamas i kinesisk storlek XXL och säger godnatt.
xin nian hao – dags för överraskningsresa!
fredag 12 februari 2010 13:13 | Kategorier: 托馬斯在中國
I morgon kulminerar det kinesiska nyårsfirandet och hela landet stannar upp för en dag. Firandet kan jämföras med en kombination av vår svenska julafton och nyårsafton – och likheterna är många. Inför festen köper alla diverse lyckobringande utsmyckningar av papp för att dekorera hemmet, utbudet av rött tingeltangel är enormt. På själva nyårsafton samlas man i hemmets lugna vrå för att i sällskap med den närmaste familjen fira in det nya året. Traditionsenligt äter och dricker man omåttliga mängder läckerheter – och, naturligtvis, ser man på tv. På kvällen exploderar hela Kina – från mångmiljonstäderna till de minsta landsbygdsbyarna – i ett lika fantastiskt som okontrollerat och därmed också livsfarligt fyrverkeriskådespel.
Jag vet ännu inte var jag kommer tillbringa nyårsnatten. I dag fick jag nämligen veta att jag och Charlie från England tillsammans ska tillbringa den närmaste veckan med en värdfamilj från Guilin. Familjen kommer dock inte vara kvar i staden utan ska resa runt – och vi ska följa med! Rutten har vi ingen aning om, men det kommer garanterat att bli en lång resa till andra provinser! Jag gillar överraskningsresor!
Något jag däremot ogillar är att vädret åter har vänt till det sämre. Den bitande kylan är tillbaka och jag känner mig åter igen lite krasslig i halsen. Det är surrealistiskt att det kan växla från högsommar (25+ grader) till novembergrått (cirka 10 grader) på ett par dagar. Det nyckfulla vädret är dock ett nytt fenomen och folk här tror att det beror på den globala uppvärmningen.
Jag håller tummarna för att värdfamiljen kommer att ta oss söderut. Ricky sa hoppingivande att ”om vi har tur kommer vi att få se havet”.
Jag vet inte när jag kommer åt internet nästa gång – så jag passar på att redan nu önska er alla Gott Nytt År – XIN NIAN HAO!
Kväll i Yangshuo
söndag 31 januari 2010 22:22 | Kategorier: 托馬斯在中國
Mörket har lagt sig över byn Yangsho. Månen lyser med ett guldgult sken och om jag går ut på terassen på huset där vi bor ser jag två sockertoppsformade karstberg alldeles intill sträcka sig mot den stjärnklara natthimlen. Det var längesen jag upplevde ett sådant rofyllt mörker. Jag skulle gissa att det är 15 grader i luften. Ungefär som en svensk sommarkväll. Det låter som en klycha, men på avstånd hör jag hundar yla och katter jama.
Det är nu ungefär 30 timmar sedan jag anlände till flygplatsen i Guilin och så mycket har hänt så jag vet inte var jag ska börja berätta. Allt är så annorlunda, allt är så stort, kineserna är så många, allt är så … överväldigande.
Jag har nog inte ännu fattat att jag verkligen är här. I KINA.
I Guilin bodde vi på ett vandrarhem som tydligen var av ”kinesisk hög standard” men som i Sverige antagligen skulle blivit utdömt för längesen. Men det var mysigt. Västerländska toaletter hade de dock inte utan det var modell hål i golvet som gällde.
Bilden ovan visar en bakgata i Guilin, alldeles nära vårt hostel.
Yangsho är en med kinesiska mått mätt en liten by, men här finns fler affärer och restauranger än i Halmstad. Det kostar 1 yan (= 1 krona) att åka buss och en förpackning vaccumförpackade kycklingfötter kan man få för 15 spänn. Som hittat. Magen var inte riktigt i balans efter den första nudeltallriken igår kväll och saken blev knappast bättre i kombination med de tusentals främmande dofter från alla matställen längs gatorna. Jag trodde länge att jag skulle behöva ta till något av alla de piller jag packat med, men jag klarade natten utan problem och nu känns det som om faran är över -i alla fall när det gäller mat- och magrelaterade bekymmer.
Här i Yangsho ligger också skolan där vi kommer vara under introduktionskursen de närmaste två veckorna. Hittills har allt varit mycket välorganiserat – hämtning från flygplatsen, boende i Guilin, rundturer och mat med jämna mellanrum – så det bådar gott. Bilden visar utsikten från vår terass.
Jag saknar er alla. Mejla mig om ni vill nåt. Facebook går inte att komma åt.
Nykommenterat